Om våra kor

Tidigt på våren när det torkat upp i markerna och gräset börjar spira släpper vi ut de första djuren på grönbete. Under denna period stödfodrar vi även djuren med ensilage så att maten verkligen räcker till. Under sommarhalvåret strövar våra djur sedan fritt och håller landskapet öppet. Vi arbetar för att låta dem få utlopp för sitt naturliga beteende. Detta innebär att flockarna i stort sett sköter sig själva.

Nötdjursparlör

Tjur: okastrerat handjur.

Stut: kastrerad tjur.

Oxe: äldre benämning av stut, då användes de främst som dragdjur.

Ko: hondjur som kalvat mer än en gång. Men även en vanlig bedömning på djurarten nötkreatur.

Ungko: hondjur som endast haft en kalvning.

Kviga: hondjur som ännu inte kalvat.

Grovfoder: gräs och örter i form av vall och bete.

Ensilage: konserverat grovfoder.

Raser
Det finns flera olika raser bland de besättningar vi har, men för att skilja raserna åt görs en distinktion mellan mjölkraser och köttraser primärt. Cirka 60 % av allt kött vi äter i Sverige är restprodukter från mjölkproduktionen, alltså tjurkalvar och mjölkkor som kalvat färdigt.
Vi har främst lätta köttrasdjur som bland annat Aberdeen Angus och Hereford men också andra små köttrasdjur och korsningar med Highland Cattle och Fjällko förekommer. Dessa raser gör att vi har lätta kalvningar vilket är en förutsättning för att djuren och flockarna i stort sett ska kunna sköta sig själva och därigenom må så bra som möjligt. Mindre djur gör även djurkroppen mer proportionerlig vilket är mer skonsamt för djuren. Samtidigt ger en lättare vikt mindre marktryck vilket bevarar betesmarkerna i bättre skick oavsett väderlek.
De flesta av våra raser är bra grovfoderomvandlare, det innebär att de kräver mindre grovfoder men upprätthåller ändå god tillväxt vilket i slutändan ger ett fint marmorerat kött.

Mjölkraser
Fjällko. En mycket liten ursprungsras präglad av det fäbodbruk som har sin historia i norra Sverige. Det märks då korna kan bli aggressiva när de har kalv eftersom de instinktivt är vana att behöva skydda kalvarna från rovdjur. Fjällkon har en näringsrik mjölk som lämpar sig väl för ostproduktion, de ger relativt låg mjölkavkastning men mjölken innehåller mycket kasein vilket är positivt vid tillverkning av mejeriprodukter. Det är en lätt och tålig ras som växer långsamt.

SLB – Svensk låglandsboskap eller Holstein. Karaktäristiskt för denna ras är att djuren är stora och långa, de kan även se något beniga ut. Våra djur av denna ras är oftast stutar då korna blir mjölkkor. De kan behöva extra tid för att köttet ska nå en hög kvalitet.

SRB – svensk röd och vit boskap. Dessa djur är något mindre än ovan nämnda ras men också relativt stora. Våra djur av denna ras är oftast stutar då korna blir mjölkkor. De kan behöva extra tid för att köttet ska nå en hög kvalitet.

Köttraser
Aberdeen Angus. Kommer ursprungligen från Skottland och är antingen helt svart eller helt röd i färgen. Djuren är mellanstora och ärftligt hornlösa. De är bra foderomvandlare och kräver därför mindre grovfoder men upprätthåller ändå god tillväxt.

Charolais. Är Sveriges vanligaste köttras men är på grund av sin stora storlek inte särskilt vanlig bland de uppfödare som levererar till Gröna gårdar. Djuren är inte heller lika bra grovfoderomvandlare vilket är en förutsättning i vår uppfödning.

Hereford. Är hornlösa och ligger i mitten i storlek bland de små köttrasdjuren. Herefordrasens stora fördel ligger i foderomvandlingsprocessen, de kräver mindre grovfoder men upprätthåller ändå god tillväxt.

Highland Cattle. Små djur som växer långsamt. Karakteristiskt för dessa är deras långa päls och långa horn vilket gör att de utseendemässigt avviker från vår klassiska föreställning om hur en ko ska se ut. Djuren fungerar även utmärkt till olika typer av landskapsvård.

Limousine. Stora köttrasdjur som ursprungligen kommer från Frankrike. På grund av sin stora storlek är denna ras inte särskilt vanlig bland de uppfödare som levererar till Gröna gårdar.

Simmental. Korna har den högsta mjölkavkastningen bland köttraserna men används ändå uteslutande i Sverige som köttras och avel. Det är en storväxt ras och de kan behöva extra tid för att köttet ska nå en hög kvalitet.

Kön
Ofta benämns djuren ur termerna tjur eller ko för att skilja på kön, men dessa benämningar berättar mer om djuret än dess könstillhörighet.
På våra förpackningar står det aldrig tjur, istället står det stut. En stut är detsamma som en kastrerad tjur, tidigare kallad oxe. Namnet oxe lever kvar i och återfinns i detaljer som oxfilé och oxsvans.  En okastrerad tjur växer snabbare men kan ge köttet en bismak av testosteron. Också stutar växer snabbare än både kor, kvigor och ungkor men man kan inte räkna med att djuret är slaktmoget utifrån storleken, det handlar om att känna på djuret innan slakt för att kunna avgöra mognaden. För bästa smak ska de helst gå så länge att fettet sätter sig intramuskulärt, vår minimiålder för slakt är därför 23 månader.
Utöver stut kan det också stå ko, ungko eller kviga på våra etiketter. En ko är ett hondjur som fått en eller flera kalvar och är äldre än 54 månader. Tidigare var åldern lägre men vi märkte att de behövde längre tid för att kunna återhämta sig efter diperioden. Kalvning och dining tär på ett djur och hon behöver därför få gå själv för att hinna äta upp sig och på så sätt också återställa fettmarmoreringen.
En ungko har fått en kalv och är yngre än 54 månader, dock alltid minst 23 månader. Anledningen till att hon inte betäcks igen kan vara att hon antingen haft en svår kalvning eller att hon inte varit en bra mamma för sin kalv.
Slutligen benämns en ko som inte fått någon kalv som kviga. Kvigorna växer långsammare och är därför lättare att få marmorerade. Vår minimiålder på kvigor är 23 månader, men de är ofta lite äldre.

Ålder
Så som branschen ser ut idag får uppfödare betalt utifrån djurets vikt och muskelstorlek. Det man tjänar mest pengar på är därigenom snabb tillväxt på kort tid, något som varken främjar köttkvalitet eller god djurhållning. Vi tror inte på lönsamhet genom kvantitet utan eftersträvar alltid en långsam tillväxt, det går inte att skynda fram ett kött som håller hög kvalitet i bemärkelsen god smak och mycket näring med en omsorgsfull djurhållning som grund. Djurens ålder skiftar något beroende på om det är en stut, ungko, kviga eller ko, men vår minimiålder är alltid 23 månader.

Hög kvalitet genom ökad kunskap
Allt vårt kött kvalitetsbedöms och klassas utifrån faktorer som fasthet, marmorering och mörhet. Denna bedömning avgör sedan hur mycket uppfödarna får betalt för sin sändning genom vårt unika kvalitetstillägg. Styckarna gör en visuell värdering och listar sedan köttkvaliteten efter fasthet, marmorering och mörhet. Hur väl köttet klassas förmedlas sedan tillbaka till uppfödaren för att på så sätt ge möjlighet att göra eventuella förändringar i uppfödningsprocessen innan nästa sändning.
Förr åkte slaktaren ut till bonden och pekade ut de djur som var slaktmogna, på så sätt selekterades inte djuren efter slakt utan bedömdes redan i hagen. Genom att titta på djurets form och klämma och känna på kroppen kan man avgöra hur fettansättningen är vilket i sin tur är avgörande för om djuret är moget att transporteras vidare till slakt eller inte. Istället för att slaktaren åker ut till uppfödarna som förr utbildar vi nu uppfödarna så att de själva ska kunna göra den kvalitetsbedömminingen. Målet är att bedömningen ska kunna göras redan i hagen där uppfödaren inte uteslutande ska gå på djurets ålder eller vikt för att avgöra mognaden. I förlängningen leder detta till att djur som inte är slaktmogna än ska få en längre tillväxtperiod och på så sätt få möjlighet att utveckla ett gott kött som håller hög kvalitet.

Flockar
På de gårdar där det finns möjlighet, lever djuren i åldersblandade flockar, så att de äldre medlemmarna kan lära upp de yngre. Genom att ta hand om varandra blir flockarna – i synnerhet kalvarna – trygga och besparas onödig stress. Detta är särskilt viktigt för oss när det är dags att skicka djuren till slakt.
 

Våra krav på uppfödning.