Lennart & Elisabeth Bengtsson, Öinge bonnagård

Lennart, hur kom det sig att ni blev uppfödare?
Gården har ägts av min familj sedan år 1892 och även om det i första hand var tanken att min storebror skulle ta över ville jag väldigt gärna driva verksamheten. Vi hade från början växtodling och grisuppfödning men sedan början av 00-talet håller vi oss till nötkreatur och odling av spannmål och grödor i liten skala.

I slutet av 80-talet var det inte särskilt vanligt med ekologisk produktion. Varför gick ni över till det?
Jag har ett stort intresse för biologin bakom jordbruket och med åren har jag lärt mig väldigt mycket om naturens kretslopp. Det kändes inte rätt att på konstgjord väg framställa livsmedel och öka dess prestationsförmåga, det blir ju nästan en slags doping. Visst stötte vi på en del motstånd och skepsis i branschen, men vi kände att om man vill ha någon förändring måste man börja med sig själv. Idag har många av dem som först tvivlade gått samma väg som vi.

Vad är det bästa med att vara uppfödare?
När man får återkoppling på det djur man skickat iväg och det visar sig vara riktigt god kvalitet på köttet, vilket betyder att djuret haft ett fint liv och man har gjort ett bra jobb. Det är en härlig känsla!