Inge har alltid haft ett intresse för djur och driver Hults gård i Nol där han också bor tillsammans med sin familj. När han tog över gården från sina föräldrar i mitten av åttiotalet blev han den tionde generationen att sköta lantbruket där. Med släktforskning har de fått veta att gården varit i bruk så långt tillbaka som 1710, men möjligt är att släkttraditionen har en ännu längre historia. Inges intresse för ekologisk odling och uppfödning sträcker sig tillbaka till tidigt nittiotal men han har först i våras börjat leverera djur till Gröna gårdar.

Hur kommer det sig att du blev uppfödare?

Eftersom jag är uppvuxen på gården så har jag alltid haft ett naturligt intresse för djuren. Mina föräldrar hade gården till mjölkproduktion, men när jag tog över valde jag att rikta in mig mot köttproduktion eftersom jag kände att det passade både mig och bygden bättre. Jag arbetade först som kombinerad snickare och jordbrukare men efter en större utbyggnad av gården har snickeriet övergått till ett fritidsintresse och gårdsarbetet till en heltidssysselsättning.

Vad tycker du bäst om med att vara uppfödare?

Närheten till djuren och naturen är det jag tycker är allra härligast.

Hur väcktes ditt intresse för ekologisk uppfödning?

Redan på lantbrukskolan där jag gick gymnasiet 1978–80 såddes ett frö inom mig. Jag hade en nyutbildad lärare som var i princip ensam med att förespråka ekoproduktion. Då var det konventionella sättet helt utbrett och skepcismen var stor bland både lärare och bönder. Med tanke på motståndet har det varit en väldig utmaning för mig att ställa om gården och eftersom jag är tionde generationen ville jag inte sätta allt på spel genom att göra något som alla sa var tokigt. Efter en successiv övergång känns det nu helt rätt att vi jobbar med någonting som är hållbart för mänskligheten i längden, den lilla stund jag går här på jorden känns det viktigt att jag går åt rätt håll.